Tävlingsinstinkten väcks

Det finns en uttjatad anekdot om Anders Wiklöf, bankens största aktieägare, som lyder så här: Den unge Wiklöf söker lån hos Ålandsbanken, men får nobben med motiveringen Ingen kommer att köpa en Mercedes! Förolämpad ställer sig Wiklöf utanför banken och gnisslar tänder.

– Jag hade nog en liten tår i ögat och tänkte som Anders Wall tänkte när man sålde hans pappas boskap på Uppsala torg: Jag ska nog fan visa dem, säger Wiklöf med uppenbar förtjusning.

Var det månntro bankens legendariske direktör Klas Eklund som nekade dig lån?

– Det är du som säger det, men jo. Men senare köpte han två Mercedes och en BMW av mig och vi blev mycket goda vänner.

Ilska och förbannelse är väl ändå en drivkraft som inte är så hållbar?

– Nej, men i mitt fall var det inte riktigt så. Det var tävlingsinstinkten som väcktes. Hela mitt yrkesliv har byggt på tävling, inte på ilska och förbannelse. Jag är glad och snäll, men jag tävlar och jag vill vinna.

I dag finns det väl en annan aspekt, att du känner en stark omsorg för Åland?

– Ja, en mycket, mycket, mycket stark omsorg. I dag har vi sådana som säger att de värnar om Åland, likaväl har de sålt aktier till fastlandet. Jag har aldrig sålt en aktie dit, jag har köpt därifrån så om nu någon värnar om Åland så har jag gjort mitt. Jag skänker i alla fall flera hundratusentals euro i året till välgörande ändamål.

Kan den omsorgen formuleras som en kärlek?

– Ja, man kan säga att det är en kärlek till det Åland som jag har vuxit upp på. Nu när jag har möjlighet så vill jag ge tillbaka. Det är en annorlunda kärlek än till en kvinna – det är en kärlek till samhället.

100 berättelser genom 100 år

Joakim Enegren
Med bidrag av Annika Lundqvist, Leo Löthman och Teo Tuominen.
Foto: Rita och Anders Wiklöf i sitt hem på 1980-talet.
Tom Wiklund/Ålandstidningen.